Tuesday, February 26, 2008

Bonus

- Någonting mellan prosa, poesi och verklighet -



Psykiatrisatsning i primärvården. Äntligen vår. I skarpa fördömande ordalag festar jag upp mitt knark.

Solskensstatens frivårdsmyndighet ska inte ta min soldag i beslag.




Symfonisk apati

- Lyckopiller är en miljardindustri och vi är konsumenter -


Ett helt liv med halvt hjärta - nödsignal
Eldsvådan håller på att utslockna
Lågljutt i tussmörker

Räddningstjänsten - hjälp

En som inte förtjänar en ny chans
Håller på att drunkna
I hopplöshet


Skymningsljus


- Jag vet inte om det här är poesi eller prosa, eller en mardröm som jag aldrig kan vakna ur -




I skräckhemmet där jag växte upp stängdes jag in varje morgon för att dö i en brunn, och varje gång väntade jag på att någon skulle komma och öppna luckan, rädda mig, hålla mig i famnen och säga ett snällt ord. Ett snällt ord!

I min barndoms stad, där till och med hundarna fick nya skor varje vår, fick jag ris - morgon, middag, kväll. En öppen hand här, en öppen hand där, en knytnäve i magen, och sedan en spark för att jag skulle sluta gråta. Sluta gråta!

Tänkte du inte på dessa enkla, uppenbara saker när du förblödde i väntan på din efterlängtade ambulans? Var det du eller var det jag som var offret i den singelolycka som följde efter vårt lilla skottdrama? Skottdrama!

Klockan klämtar.

Jag tackar Gud.

Jag har en änglavakt.

Jag vill inte få livstid för ett yxmord som jag inte har begått. Jag vill ha upprättelse. Jag vill gå vidare och slippa alla förbannade antidepressiva läkemedel. Jag vill blicka framåt. Blicka framåt!

Nya offer hör av sig varje dag.

Varje dag.



Vår utan sol



- En prosadikt om svikna löften -




Det räckte med ett foto som utlöste ett gräl för att mina motiv skulle mötas av misstro. Anklagelser om lögner. Heroin på recept. Jag blev riven i striden, attackerad av vargar. Var det det som var resultatet av alla gemensamma ansträngningar i syfte att få det att fungera?

Ett likfynd på gränsen, mitt i en kampanj mot kvinnovåld.

Nej, jag kommer aldrig tillbaka.

Ja, jag stannar i Irak.


Gisslan i min egen värld


- Poesi om en stor besvikelse -





Som en solariebrandman i ett turkiskt bombregn
Står jag där
En dödsdömd som inte får försvara sig med svärta

Är jag ett försöksdjur i en grym vetenskap om smärta?

Kokainet ger mig förhoppningar och styrka (men man kan dö av gudamat!)

I tusentals år trodde vi
Att vi skapade ett paradis
Men det hela var bara
En skendränkning